Det är svårt att vistas i sammanhang där sättet att förhålla sig till en kris skiljer sig så mycket från person till person.
Den med insikt men svårigheter att ta in konsekvenserna det får för egna beslut och förhållningssätt:
- ”Jag förstår mycket väl problemet men det smärtar för hårt att ändra mina livsmönster till den grad som gör någon skillnad, jag källsorterar och åker ofta kollektivt, det räcker”
- ”Jag förstår mycket väl problemet men vad spelar det för roll vad jag prioriterar bland åtta miljarder människor, vi kan bara vänta på samhället och de stora beslut som måste fattas gemensamt”
Den som inte vill se eller ta in krisens omfattning:
- ”Människan och människans behov är i centrum, jag reflekterar inte över andra livsformers existens som något nödvändigt för helheten eller att människan ingår i ett system tillsammans med dessa livsformer”
- ”Miljömuppar är idealister som inte begriper hur det egentligen hänger ihop”
Den som har insikt om sambanden och vill skapa förändring:
- ”Jag förundras över komplexiteten, inser att människan ingår i systemet och som konsekvens behöver visa en rättmätig hänsyn till allt levande”
- ”Det finns ett överflöd för ett gott liv för alla människor på jorden, det handlar om fördelning och vad som är viktigt på riktigt”
Med så olika synsätt på livet och mänskligheten är det upplagt för slitningar och polarisering. De olika synsätten skär dessutom tvärs igenom arbetsgrupper, vänkretsar och familjer. Det är tungt att inse. Och hur ska man förhålla sig? Elefanten i rummet, vad ska vi göra med den?
En acceptans för att det är som det är – dvs att det finns olika syn, olika värderingar, olika insikter – det är nog det första och det går inte att göra något annat. Men sedan? Att skapa en ny berättelse som är attraktiv, vänlig, inkluderande. Att gräva där vi står. En mötesplats för att skapa denna nya berättelse är vad vi vill med vår gård och hemsidan får beskriva utvecklingen efter hand.