Om tankefrön, att lita på processen och att komma till handling i en ny berättelse.
Att varje person som går in i ett rum, inklusive mig själv, har berett sig på att kanske komma ut ur rummet med en annan, delvis annan eller berikad åsikt. Sådana möten bär frukt. Möten utan den beredskapen kan vi låta bli.
Olika åsikter är inte farligt -de smittar inte – men ökad insikt förädlar och förändrar min åsikt.
”Människan, ett vandrande hotell”
Vad går att förstå och vad kan vi bara fascineras av? Forskare flyttar hela tiden fram vetenskapen mot nya insikter. Att lyssna till deras tankar är i sig hisnande. Koppla sedan på din egna fantasi och wow! vilka världar som öppnar sig!
På Karolinska institutet har man använt råttor och kunnat konstatera att de som inte har någon bakterieflora i tarmkanalerna är modigare och de med bakterier är mer försiktiga. Alltså kan man misstänka att bakterierna, som funnits på jorden i många miljoner år, lärt sig styra sina miljöer för bästa överlevnad. Vem styr då vem om samma förutsättningar gäller för en människa? Kort reportage i Sveriges radio:
Mössen utan bakterier var mycket modigare – Institutet
Eller att vi kan se bakåt i tiden i miljontals år med hjälp av senaste teknikens teleskop? Man kan nu få aningar om tiden för universums barndom. Var är vår plats som människa i det perspektivet? Tankarna svindlar. Vilken kunskap finner forskarna bakom nästa hörn? Och hur bör vi förhålla oss under tiden? Att fortsätta förundras är ett tips.
Länk till en artikel i Nature om teleskopet James Webb som cirkulerar ovanför våra huvuden och skickar ner bilder som ingen forskare trodde sig få skåda.
Kan vi snälla ägna oss åt grundorsakerna?
Åtgärda symptomen eller ta reda på orsaken? Eller kanske både ock? På Atlantseglingen är det inte tid att åtgärda konstruktionsfel när det knakar i masten. Det får man göra när man väl är i land igen. Men att fokusera på symptomen är inte rätt i alla lägen.
Visst finns det många saker i samhället och på jorden där vi borde ta oss tid att hitta grundorsakerna till sakernas tillstånd? Varför mår så många dåligt på jobbet, varför ökar folkhälsosjukdomar? Varför fortsätter CO2-halten att stiga och sakta men säkert ta stryptag på villkoren för det liv vi sett som det självklara för oss människor och naturen i stort? Varför eskalerar gängkriminaliteten?
I Glasgow var bekymren stora med gängskjutningar. I reportaget häromdagen i SVT beskriver man hur man valde att göra. Man kom fram till att grundorsaken var fattigdom. Hopp och framtidstro skapades med meningsfullhet och jobb.
Grundorsakerna borde ligga på bordet i varje diskussion. Energiförsörjningen är ett exempel. Så klart att det finns olika beskrivningar av verkligheten. Genom att ställa frågan ”varför säger du som du säger, vilket är ditt syfte, vilken är din intention” i varje diskussion så går det sannolikt att komma fram till någorlunda nyanserade slutsatser som är rensade från uppenbara särintressen. Det ger också en ökad förståelse för vilken vikt man bör lägga på den ena eller andra argumentation. Finns anledning att ana röstfiske, dolda agendor, ekonomiska särintressen, lojaliteter till kurskamrater, ett läroverk, arbetsgivare, förening eller någon form av sammanslutning? Kan det finnas en känsla av ett utanförskap eller en avundsjuka?
Det är bråttom att få fatt i grundorsakerna och göra något åt dem i så många saker vi har att brottas med. Och låta det gemensamma intresset gå före särintresset.
Omställning och anpassning – det kan ta tid och det kan gå fort. Det beror nog mycket på hur vi uppfattar ett hot eller en möjlighet. Är den svår och jobbig, kanske kan vi tycka att priset är för högt eller hotet för litet? Eller vad är det som gör att vi inte tar oss fram snabbare i den klimatkris som råder? De finns de som inte ser vår situation som en kris. Hur kan man låta bli? Vilka tecken saknas?
Lyssnade på Jörgen Andersson som verkar i Åre sedan många år. Han frågar sig om domedagsscenariot lägger sig som en våt filt över vår syn på framtiden. Vi sätter oss i baren på Titanic och väntar på det alla kan räkna ut. Han har en annan metafor som är mer tilltalande. En flock kor springer i en riktning, men upptäcker en fara och hela flocken vänder på en femöring. Dvs bestämmer vi oss kan vi göra stora förändringar snabbt i att hitta en riktning som är hållbar. Varje ko tar sitt beslut om riktning men oj vad det händer mycket i det större perspektivet, tack vare varje individs beslut. Jörgen har längre och kortare inlägg på youtube. Här nedan en inblick i omställning inom jordbruket och vad regenerativt jordbruk innebär för att skapa en uthållig och livskraftig livsmedelsproduktion.
”Det tar i storleksordningen tio år från konstaterade resultat inom klimatforskningen tills det får effekter i handling”
Följer man utvecklingen har man med andra ord tappat tio år.
Skogshistoriska sällskapet ger ut en årlig skrift. Kan låta mossigt. Men det finns flera spännande beskrivningar och det går att lära av historien. I 2022 års upplaga står beskrivet hur vi är produkter av vår tid och hur trender och normer styr oss. På 50-talet skulle allt gammalt och krångligt rivas och ersättas med lättsmält, lättarbetat, industriellt och artificiellt. Stadskärnor revs till förmån för raka gator och hus som lådor. Betong och asfalt. Hemlagat ersattes av pulver och prefabricerat. Åkerdiken lades igen och naturgödsel och växelbruk ersattes av konstgödsel och kemiska preparat. I skogen likaså, hormoslyr, hyggesplöjning och man betraktade naturen och klimatet som konstanter vilka kunde ingå i den industriliknande synen på produktionen av virke och massa. Ja allt i samhället skulle vara rationellt och industriellt i sitt tänk. Vi är alla produkter av vår tid men det är lätt att stöta på stort motstånd om man väljer att inte följa tidens trender och normer.
Det kan slå oss att; ”hur kunde vi tänka så galet” när man tittar i backspegeln. Hormoslyr, hyggesplöjning, riva vackra hus, ta kål på stadskärnor med köpcentran, enskiktsputs så husen möglar, volym i stället för näringsrik kvalité på vetemjölet osv.
Finns det vägar som inte följer normen, finns det vägar som inte följer eller leder utvecklingen? Vägar som bara har som idé och bränsle att tänka sunt, framåtsyftande och är byggda på en värdegrund som är stabil över tid? Vad skulle krävas?
Bra ledord för att kunna gå sin egen väg – kärlek, förundran och kunskap
Det är i brynet som arter, biotoper, mångfalden, levande och dött möts i störst utsträckning. Där finns myllret, livet, nyskapandet och de komplexa sammanhangen.
En styrelse, ett idrottslag, ett arbetsteam, ett statsskick, eller naturen i sig bygger framgång, resiliens och styrka genom variation. Exempelvis en styrelse är betjänt av många perspektiv och kompetenser för att fatta de mest nyanserade och framgångsrika besluten. Fotbollslaget behöver, löpstyrka, strategitänk, bollsinne, laganda osv och det byggs av spelare med olika profiler.
Vi behöver värna alla ”bryn” där mångfald, myller av liv och korsbefruktningar får råda.
Vi behöver skapa tillit och nyfikenhet till det annorlunda, det som är olikt oss själva.
Vi behöver skapa tillit till det komplexa, att vi förstår att det behövs även om vi inte förstår hur allt hänger samman. Låta förundran ta plats mitt i rummet. Att kunna betrakta naturen och förundras över dess sinnrikhet, ha respekt för den och förstå nyttan även om vi inte förstår hur allt går till.
Bryn är bra.
Att skämmas, att skambelägga, eller lägga energi på att finna skäl att inte skämmas, allt detta skapar negativ kraft.
Att flyga är ett färdsätt bland många, praktiskt på många sätt och har blivit en självklarhet i ett normalt liv för oss i västvärlden. Till och med så att vi ser det som en rättighet. Det finns mycket gott i att vistas i andra kulturer, öka sin förståelse för förutsättningarna i andra delar världen. Eller att våra familjer och vänner sprids över världen och flygresor blir en nödvändighet för att hålla samman släkt- och vänskapsbanden. Mötet mellan människor är också viktigt för att nå överenskommelser där det sociala mötet är en förutsättning. Tillit, förståelse och gemensam vilja byggs i det fysiska mötet mellan människor.
Men flygandet har ett pris i form av miljöpåverkan och sprider orimliga mängder CO2, mängder som tillsammans med annan konsumtion bidrar till att jordens uppvärmning bara fortsätter och fortsätter.
Ska vi belägga dem som flyger med skam? Är det konstruktivt? Det leder knappast i rätt riktning avseende jordens uppvärmning. Förslag på andra synsätt:
Så, är det inte bättre att prata om en brist? Den är konkret och går att göra något åt utan att förlamande skamkänslor lägger sig i vägen? Det kan vara lättare för den som vunnit kunskap om fysikens och naturens lagar att kommunicera. Man behöver inte blanda in moraliska aspekter utan endast så enkelt som möjligt försöka sätta ljus på de områden där uppfattningarna tagit genvägar till slutsatser som inte håller att prövas mot de naturlagar varje levande väsen har att förhålla sig till.